Faksimil SvD 7 feb 2011

Idag kunde man höra bland annat mig prata om ”80-talisterna” i P1:s Tendens. Alltid svårt att försöka fånga in en hel generation förstås. Men jag tänker att man i mångt och mycket är ett barn av sin tid och visst finns det saker man är märkt av.

Det ska bli spännande att höra morgondagens intervju med en tjej som, enligt texten, verkar tycka att vi haft det så himla enkelt hela tiden. Min spontana känsla är att det precis som för alla är så att vissa har haft det bättre förspänt än andra… Men ska inte döma nåt på förhand, blir som sagt intressant att följa denna tredagarsserie i vilken alltså jag är med i del 1.

Lyssna på avsnittet.

Tagged with:
 

Så, jag håller fortfarande på med webkursen som bygger på Brené Browns bok The gifts of imperfection, som jag också läser. Och jag måste citera en bit ur boken som jag tyckte var väldigt bra:

Scarcity

These are anxious and fearful times, both of which breed scarcity. We’re afraid to lose what we love the most, and we hate that there are no guarantees. We think not being grateful and not feeling joy will make it hurt less. We think if we can beat vulnerability to the punch by imaging loss, it will hurt less. We’re wrong. There is one guarantee: If  we’re not practicing gratitute and allowing ourselves to feel joy, we are missing out on the two things that will actually help sustain us during the inevitable hard times.

Det där med att det inte finns några garantier är ibland självklart, ibland så himla svårt. Jag gillar garantier. Fast mark under fötterna. Så när jag blev erbjuden ett jobb efter examen från pao-programmet var jag frestad att tacka ja direkt. Men förutom att jag hade ett konkret jobberbjudande så var jag välkommen på intervju på ett annat jobb, som jag hellre ville ha. Jag resonerade med mig själv att 24 år gammal var lite väl tidigt att resignera och nöja sig med något halvbra, att inte ens chansa på det jag ville ha. Så jag tackade nej till det jobb jag var erbjuden och åkte på intervjun. Sen fick jag inte det jobbet. Och då sa jag inte till mig själv att jag egentligen inte ville ha det så gärna, eller att det nog inte var så bra. Jag grät. I några minuter. (obs ej i telefon med jobbmänniskan). Det var faktiskt inte svårt att gå vidare med lätta steg efter att ha genomlevt alla känslorna utan förbehåll. Jag följde det jag ville, jag vågade hoppas, jag gjorde inget annat med min förlust än att erkänna den. Jag behöver aldrig undra vad som hade hänt om jag åkt på intervjun, eftersom jag gjorde det.

Såhär i efterhand framträder en annan grej. Att jag var villig att leva med en viss osäkerhet där på kort sikt, gav mig en annan visshet på lång sikt. Om jag hade tagit det säkra för det osäkra då, hade jag aldrig vetat hur det skulle ha gått, ifall jag hade kunnat få det där jobbet jag då drömde om. Den ovissheten hade jag behövt leva med… så länge jag mindes den i alla fall. :) Och, för att man kan vara efterklok, jag hade förstås heller aldrig fått det ännu bättre jobb jag fick några veckor senare.

Att inte ha åkt på intervjun hade varit, kan man säga, att ta ut förlusten i förskott. För att slippa uppleva den på riktigt. På så vis berövar man sig ju också glädjen att vinna. Jag får då och då påminna mig om att inte gardera mina val med ett ”det är inte så viktigt” eller ”det gör inget om det inte går”. För om det är sant: varför göra det? Varför söka någonting som man inte vill ha? Då måste jag ta konsekvenserna av det istället. Så jag vet att när jag börjar tänka så, är jag antingen på väg åt fel håll och gör val som leder bort från det jag egentligen vill, eller så är jag inte ärlig med mig själv om hur viktigt någonting är. Att våga hoppas, våga förlora, att våga få ett nej, att våga misslyckas – alla känns viktiga för att verkligen få uppleva motsatsen, i ett liv som man själv väljer och inte bara flyter med.

Tagged with:
 

Att sätta upp mål kan vara riktigt kraftfulla saker, speciellt om du tänkt igenom inte bara vad utan hur du ska nå dem. Med ett tydligt mål för ögonen kommer massor av chanser för att agera mot målet att uppenbara sig.

Det är inget magiskt med det förstås. Vår uppmärksamhet är väldigt selektiv. Kanske du lagt extra märke till reklam för den mobiltelefon du nyss köpte. Eller så har du precis lärt dig ett nytt ord, och plötsligt hör och ser du det överallt, fast du tycker dig aldrig stött på det tidigare. Det är den mest uppenbara förklaringen, och duger egentligen ganska långt.

Men själva poängen med målsättning tycker jag är att hjälpa dig prioritera. Om du har ett tydligt mål blir det lättare att se vad man ska välja i vardagens alla små och stora valsituationer.

Som du säkert märkt med önskningar så blir det inte alltid som man tänkt sig, även om man fick precis det man ville ha. Omständigheter ändras, du förändras, i någon mån är det en oundviklig del av livet att inte längre vilja ha det man fick. Men det handlar också om hur du väljer dina mål.

Ju klarare du är över dina värderingar, desto enklare att sätta mål som verkligen ligger i linje med dem. Om du värderar mycket fritid, mer än du värderar rikedom och status, kanske en hotshotkarriär egentligen inte är ett speciellt bra mål. (eller?)

Den här övningen (på Scribd), som jag lärde mig via Martha Beck (läs hennes artikel, den förklarar mer utförligt plus hon skriver fantastiskt och det var helt hennes idé :), syftar till att använda en eller flera av dina nuvarande önskningar och mål, för att hitta kärnan varför målen ser ut som de gör. Slutligen kan du använda denna kärna som ett filter mot världen för att hitta andra, nya, kanske lättare uppnådda mål som du inte hade väntat dig!

Poängen är inte att du ska ge upp ditt stora mål, men om det blir effekten så är det ok. Poängen är att hitta fler mål i linje med dina värderingar, och kanske oftare kunna känna måluppfyllnad.

Arbetsblad – Finn oväntade mål

Tagged with:
 

Jag har börjat januari med någonting jag aldrig gjort tidigare. Jag har nämligen registrerat mig på en webbkurs i, typ, personlig utveckling. Att jag aldrig gjort det tidigare är att jag nånstans tycker att det känns lite… ja, töntigt. Det är en del av min identitet att jag, när jag studerar psykologi, inte läser på psykologprogrammet, inte är intresserad av terapi eller någonting ej baserat i vetenskap.

Men, jag såg det här TED-talet av Brené Brown och tyckte det var så bra. Är det något av min lilla livsvisdom jag försöker förmedla till mina yngre systrar så är det ungefär det här. Gör inte våld på dig själv. Relationer är inte en tävling i vem som älskar minst, som om det skulle ge värdefull makt över den andra på nåt vis. Det är en ynnest att älska, inte bara att bli älskad. Du måste försöka göra det du vet är rätt, hur läskigt det än känns. Du kan inte förändra andra människor. Lev sant mot dig själv helt enkelt, vad det nu innebär för dig.

Strax därefter surfade jag in på Mondo Beyondo där de precis skulle starta en några veckor lång webbworkshop med Brené baserad på hennes bok The gifts of imperfection. Min glädje över Brenés session, ihop med min nyfikenhet på hur såna där webbkurser egentligen fungerar (eftersom jag funderat på om man skulle kunna göra något sånt själv) fick mig att slå till. Jag räknade de $99 som en investering i att lära mig om webbkurser, och kanske som en bonus skulle jag lära mig något om ”whole heartedness”. Det var kanske lite en rationalisering. För att inte vara en ”woo”. Men Brené själv i sin session framstår ju som en ganska ”heady” person, så det fick mig att känna mig lite tryggare med beslutet. Och jag gör ingenting ironiskt. Så jag är officiellt en person som ibland köper amerikanska ”självhjälpsböcker” (ogillar ordet men…) och får ut någonting av det.

Kursen började i måndags så jag har kört en vecka nu. Det är intressant! Upptäcka vilka motstånd man har och hur de ser ut. Vi ska till exempel skriva ett brev till oss själva nu vecka 1. Har inte börjat för det känns lite töntigt. Och då frågar jag samtidigt mig själv: jaha, och vad gör det om jag gör någonting töntigt i en kvart då? Är jag då en töntig människa? I vissa andra sammanhang är jag snarast stolt över att gilla eller vara det som vissa skulle kalla töntigt, eftersom jag i min tur tycker att de som tycker så är ängsliga och motsatsen till whole hearted.

Nåväl, tänkte i alla fall rapportera lite från webbkursen framöver. Hittills tycker jag man fått värde för pengarna.

Mondo Beyondo: Dream Big

Tagged with:
 

En av de första appar jag skaffade till min iPad var Kindle app, och bland de första böcker jag köpte var Leadership and the new science av Margaret Wheatley. I stort kan man väl säga att hon använder den ”nya vetenskapen”, kvantfysik, som metafor för organisering på mer makronivå (alltså oss människor emellan). Men hon gör det väldigt bra. Framförallt är det spännande att börja tänka kring organisering i termer av fält, attraktorer och processer snarare än saker, delar, hierarkier.

Likt ljus kan vara både vågor OCH partiklar, vill hon att vi ska förstå organisationer.

stop teaching facts—the “things” of knowledge—and focus, instead, on relationships as the basis for all definitions. /…/ move away from our need to think in terms of separate, polar opposites. /…/ There is no need to decide between two things, pretending they are separate.

Vad insikten om tillvarons komplexitet egentligen innebär är att det är svårare att planera än man tror. Det finns en tendens att tänka att planering ska fungera om man bara kan kontrollera och överblicka ”alla” parametrar. Men det går inte. Och planering och traditionella utrullningar av förändringar misslyckas ofta därför. Det enda vi kan organisera kring är MENING, menar hon. Det enda som ett fyrtorn kan lysa upp vår väg.

The call of meaning is unlike any other, and we would do well to spend more time together listening for the deep wells of purpose that nourish all of us. /…/ Whether we believe that we create this meaning for ourselves in a senseless world, or that it is offered to us by a purposeful universe, it is, after all, only meaning that we seek. Nothing else is attractive; nothing else has the power to cohere an entire lifetime of activity.

Jag funderar på det där. Jag tror att det är ett mer meningsfullt sätt att -förstå- organisering, än någon maskinmetafor. Men kan inte bestämma om det har konsekvenser för hur man gör. Den här fronten av planering och ordning, det Czarniawska kallar the logic of representation, fyller ju någon funktion också, annars vore den inte så livaktig. Samtidigt, har man någonsin jobbat i en byråkratisk organisation så vet man att det är väldigt trögrörligt, ineffektivt, väldigt mycket tid och energi och i slutändan glädje och lust går till spillo. När jag jobbade i ett sånt projekt kände jag hur själva livslusten började rinna iväg, för att inte prata om arbetslusten. Jag tror man vågar påstå att det finns bättre sätt att organisera på.

En sak som är mycket fiffigt med kindle app är att man kan hitta sina understrykningar & anteckningar från boken på webben. Dock verkar den sammanställa alla så jag kan inte visa exakt mina här. Men jag sparar i min Evernote så det blir sökbart för framtida refererande.

Tagged with:
 

Idag får forskargruppen från KI mothugg på DN Debatt, ”Dold kulturkritik i debatten om spelvåld”, och de tar upp framförallt Ferguson samt Ferguson & Kilburn som jag också redogjorde för häromdagen.

Den viktigaste poängen tycker jag ändå är denna: varför fixera på just spel? Det finns ingenting som tyder på att just -spel- skulle vara farligare än annan våldsam kultur. Och det är ju så himla lätt och tro att man åstadkommit något om man, säg, förbjuder våldsamma spel. När så mycket annat är så mycket viktigare, avgörande, för om någon blir våldsam.

Men om poängen är att barn inte ska spela våldsamma spel så: visst. Det är det 18-årsmärkningen är till för att signalera. Föräldrar bör bry sig om det. Gör de inte det så har vi redan ett problem, som är mycket värre än spelet i sig.

Tagged with:
 

Det finns så mycket som internet och sociala media kan användas till, men det som ligger mig varmast om hjärtat är som kunskapsverktyg. Internet är fantastiskt för den som vill lära sig – vad som helst. Det finns så mycket att läsa, att se, det finns en rik kontext och det finns communities av hjälpsamma människor att nå ut till.

Men, det är också mycket att hålla ordning på. Informationen sprutar som ur en brandslang. Mycket händer på twitter som bara försvinner ut i evigheten. Med Keepstream kan du söka fram och spara innehåll i egenkuraterade samlingar. Här är en samling tweets på temat ”shadow IT”. Jag har intresserat mig för ämnet tidigare och här dök det plötsligt upp ett finfint exempel. Man kan samla klipp från olika ställen och embedda direkt i till exempel en blogg, även om jag inte vill göra det nu för den samlingen är lite stor. :) Det som är så bra med Keepstream är att du inte bara läser tweets utan i samlandet och sorterandet av information i en samling så bearbetar du materialet – det blir en slags story. Kuratorprocessen är i sig ett slags sensemaking som underlättar lärande.

En tjänst jag hittade idag är Trunk.ly som hjälper dig hålla ordning på alla länkar som flyter omkring. Du kopplar ihop det med några tjänster – twitter, facebook, delicious – så samlar trunk.ly in de länkar du på något vis interagerar med – som du postar själv, retweetar, favoritar eller sparar. Jag har länge önskat mig exakt en sådan här tjänst, då jag många gånger velat återfinna nån länk jag postade på facebook för fem månader sen, ungefär. Att leta på facebook är mödosamt eftersom det inte finns någon sökfunktion för det, man får bara bläddra bland hundratals sidor av postade länkar.

Också i sparspåret är ThinkUp, en applikation du installerar på egen server och kopplar ihop med twitter och facebook. Alla dina uppdateringar sparas och du får statistik över vilka uppdateringar som resulterade i mest interaktion, vilka av dina följare som är mest si eller så och så vidare. Jag vet inte riktigt vad jag ska med alla sparade tweets till. Men jag skriver sällan dagbok nu för tiden och vill gärna spara något. Jag vill också känna att jag äger min egen output, att den inte är inlåst i någon annan tjänst.

Slutligen vill jag tipsa om Amplify, en tjänst som kombinerar mikrobloggande med webbklippande. Jag lockades till tjänsten av att folk jag gillar twittrade så spännande saker från den, och det är fortfarande packat med högintressanta klipp och inlägg. Så det är ett ställe jag gillar framförallt för ”the crowd” snarare än för funktionaliteten. Men jag gillar också webbklippfunktionen där man enkelt citerar de bästa bitarna ur en text, skriver till sen egen spin eller kommentar på det hela, och postar till sin ”amplog”. Är inte helt hundra på vilken plats eller niche som verkligen finns för Amplify men jag gillar ändå det halvlånga formatet och som sagt, än så länge är det många spännande människor där så brusnivån är mycket låg.

 

I DN idag skriver en grupp hjärnforskare från KI, bl.a. Martin Ingvar, om oron för att ”ungdomar” spelar våldsamma tv-spel i flera timmar; ”Dataspelsvåld minskar ungas förmåga till empati”

Poängen verkar vara att det inte är ”moralistiskt” att hävda att spelandet av våldsamma spel leder till våldsamt beteende, utan att detta är en tes som stöds av hjärn- och pyskologisk forskning.

Gör det? Well, Ingvar m.fl. hänvisar bara specifikt till en artikel, vilket kanske inte är konstigt med tanke på att det är ett debattinlägg i DN och inte i en peer reviewed skrift. Artikeln i fråga är en metaanalys från tidigare i år av Anderson et al. En metaanalys är när man försöker samla in så många artiklar som möjligt i ett fält för att räkna om statistiska analyser på hela materialet. Man kan även ha med icke-publicerade data, konferenspapper etc. för att helt enkelt försöka få med ALLT inom ett fält. Anledningen är att du generellt har lättare att bli publicerad om du har statistiskt signifikanta resultat. I poolen publicerade artiklar kommer det att finnas en bias för artiklar som hittat en signifikant effekt, jämfört sådana som inte hittat effekt. Det är en kritik mot Anderson et al som jag kommer återkomma till.

I DN-artikeln stöder sig forskarna på tre ben. För det första att impulskontroll etableras i barn- och ungdomsåren. Tillvänjning vid våld och avtrubbning leder till ökade aggressiva beteenden i konflikter. Så långt allt väl, men sen gäller det själva kopplingen: de menar att det finns risk att kontrollsystemen inte utvecklas ordentligt hos ungdomar som spelar våldsamma tv-spel. De menar också att avtrubbningseffekten förstärks eftersom man belönas för våld i våldsamma tv-spel. Förstärks jämfört med vad? Johanna Nylander har helt rätt i sitt bloggsvar på artikeln om att vi inte kan bortse från kontexten. De barn som ev. blir våldsamma och spelar våldsamma tv-spel, vad befinner de sig i för situation? Vad hade de gjort om de inte spelade tv-spel, och hade det varit bättre? Jag insinuerar inget svar bakom mina frågor, men menar att det är en nödvändig kontext som tv-spelandet måste ses i. Man kan ju till exempel tänka sig att de barn som spelar våldsamma tv-spel har föräldrar som, av olika skäl, bryr sig mindre vad barnen pysslar med.

Det andra benet handlar om empatisystemet i hjärnan. Empati är en broms mot våld. Gott så, men sedan menar man att kontinuerligt spelande av våldsamma tv-spel motverkar utvecklingen av empati hos unga. Här får man anta att de lutar sig på Andersons metaanalys eftersom det är den enda som nämns – men i den konstaterar författarna att ”there are no long-duration experimental desensitization studies of violent video game effects”. I metaanalysen från i år har de med en experimentell studie där empati/avtrubbning undersöks i relation till tv-spelsvåld (men då på kort sikt alltså). Den visade förvisso på en effekt.

Till sist nämner de utvecklandet av moraliska resonemang, och att de påverkas av exponering för olika moralsystem under uppväxten. Risken blir därför störst för barn med begränsat socialt nätverk. Givet att våldsamma tv-spel har den här våldsfrämjande effekten förstår man lätt att det är vissa barn som är mer känsliga för det än andra. Forskarna lyfter fram kontexten här, och nämner även ADHD och borderline som exempel på situationer där unga redan har nedsatt impulskontroll.

Inget av detta är jag kritisk mot i sak, men hela kopplingen till datorspel bygger ju på huruvida våldsamma datorspel har en avtrubbande effekt, gör unga mindre empatiska och mer våldsamma. Forskarna från KI skriver om mekanismerna för hur en koppling våldsamma spel -> våld kan fungera, men relevansen i resonemanget hänger på huruvida våldsamma tv-spel kan visas ha effekterna som påstås.

Jag kan inte svara ”ja” eller ”nej” på den frågan. Anderson et al svarar definitivt ”ja”, men det finns relevant kritik som ställer saker i ett annat läge. En av Andersons kritiker, Cristopher Ferguson, menar att det inte alls är så entydigt som Anderson vill låta påskina. En studie av Anderson & Dill menar författarna själva visar på ett kausalt samband mellan våldsamma spel och våld, men Ferguson menar på att konfidensintervall kring de funna effektstorlekarna korsar noll och därför snarar är ett fynd mot kopplingen spel – våld, än för. En studie av Ferguson m.fl. påvisar ingen effekt av våldsamma spel om man kontrollerar för ”family violence exposure”. Han redogör 2007 för att två metaanalyser hittat små men signifikanta effekter för länken, men att tre metaanalyser inte hittat stöd för länken. I sin egen metaanalys från 2007 finner han ej stöd för länken, däremot verkar våldsamma spel ha positiva effekter på visuospatial förmåga.

Vidare är det svårt med en samlad bild eftersom forskare använder många olika aggressionmått. Vissa studier mäter till exempel aggression framförallt med självrapport om aggressiva tankar. De flesta studier har ett väldigt kort perspektiv, där man spelar i kanske 20 minuter och testar aggressionen direkt eller kort efteråt. De aggressionsmått som i min mening är mer rimliga, till exempel där man spelar ett spel med en (fiktiv, men det vet ej försökspersonen) motståndare som man får ”straffa” med ljud, är ändå i en kontext där man ju har tillåtelse av försöksledaren att bete sig på det aggressiva sättet. Det kan fortfarande vara intressant att det finns studier som visar att de som spelar våldsamma spel visar högre aggression i sådana test, men frågan är hur relevant det är utanför labbet.

Anderson får också kritik för att ha varit biased i sin metaanalys. Han har i och för sig letat på material som inte var publicerat, men den absoluta majoriteten av det materialet kommer från hans egen forskningsgrupp medan han inte efterfrågat material från andra forskare som hade opublicerat material som inte skulle stött tesen. Ferguson menar inte att Anderson avsiktligt undvikit det materialet, men menar på risken för bias i uppletandet av opublicerade studier.

Till sist finns ju också ett mått av face validity här. Vi är många som spelat hela våra liv och aldrig initierat våld i verkliga livet. Uppenbarligen krävs något mer än långvarigt spelande av våldsamma spel, för att skapa en våldsam person. Tv-spelsförsäljningen har ökat år för år medan ungdomsvåldet har gått ner i USA, visar Ferguson & Kilburn.

Samtidigt låter det ju inte orimligt att framförallt barn, alltså de som är för unga för att egentligen få spela de riktigt våldsamma spelen, skulle kunna påverkas negativt av att spela dem. Men det vore oetiskt att göra experiment där 12-åringar ska spela Manhunt, och du kan inte få en renodlad ”tv-spelseffekt” om du gör en slags fältstudie för som sagt, vilka ungdomar är det som väljer och får spela våldsamma tv-spel?

Man undrar lite över fixeringen vid just tv-spelen i sig när det känns som att det mest handlar om föräldraskap. Ungdomar som spelar tv-spel är ute och dricker mindre än ungdomar som inte gör det. Bara det tror jag gör det på det stora hela mer fördelaktigt än skadligt att spela spel. Men jag hävdar inte att ingen skadlig effekt kan finnas, det finns ju en del studier som stödjer den idén, även om det inte är så entydigt som de verkar mena i DN-artikeln. Det är ju också lite ironiskt att det citat som blev rubriken, ”Dataspelsvåld minskar ungas förmåga till empati” – var den tes som hade minst täckning i den hänvisade metaanalysen.

Artiklar:

Anderson et al. (2010) Violent video game effects on aggression, empathy, and prosocial behavior in eastern and western countries: A meta-analytical review. Psychological Bulletin, 136(2), 151-173

Anderson & Dill (2000) Video games and aggressive thoughts, feelings and behavior in the laboratory and in life. Journal of Personality and Social Psychology. 78:772-790.

Ferguson, C. J. (2007) The good, the bad, and the ugly: A meta-analytical review of positive and negative effects of violent video games. Psychiatric Quarterly, 78, 309-316.

Ferguson, C .J. et al (2008). Violent video games and aggression: Causal relationship or byproduct of family violence and intrinsic violence motivation? Criminal Justice and Behavior, 35, 311-332.

Ferguson, C. J., & Kilburn, J. (2010) Much ado about nothing: The misestimation and overinterpretation of violent video game effects in eastern and western nation: Comment on Anderson et al (2010) Psychological Bulletin, 136(2), 174-178.

Den nyfikne kan följa Fergusons forskning på hans hemsida.

Tagged with:
 

Jag har kommit fram till att ett av de effektivaste sätten att sluta röka är att inte sluta röka. Det har jag gjort i flera månader nu. Det enda beslut jag uttryckligen fattade var att jag skulle skära ner på slentrianrökandet, att varje cigarett jag rökte skulle vara hett efterlängtad och njutbar. Man skulle kunna kalla det ”mindful smoking” (jämför mindful eating).

Bild CC by-nc-nd av lanier67

Vad det går ut på är att eliminera skuld och oro relaterat till, i det här fallet, rökningen. Det här är säkert olika, men om rökandet har en lugnande och ibland nästan tröstande effekt så är skamkänslor för att man röker det värsta man kan ha. Det betyder bara att man röker mer. Tänk på det ni som känner rökare: att påpeka hur de verkligen borde sluta, eller komma med diverse pikar av varierande elakhetsgrad hjälper inte alls utan kan snarare ha motsatt effekt.

När jag började med mindful smoking kunde jag skära ner min konsumtion med ungefär 75 % på en dag. Jag hade tänkt att jag skulle använda något nikotinmedel och ville kontrollera vad mitt fysiska behov av nikotin egentligen var för att kunna välja rätt. Men jag kom inte så långt; efter någon vecka på denna lägre nivå kunde jag trappa ner allt mer, ständigt med ”tillåtelsen” att röka de cigaretter som jag verkligen ville ha. Inom tio dagar var antalet begärda cigaretter nere på 0.

Det var ett halvår sen nu. Jag har fortfarande rökt på fest ibland. Och då finns det en puritansk röst (som ibland tillhör vissa bekanta…) som menar att det inte räknas. Då har jag inte ”slutat röka” eftersom jag fortfarande gör det ibland. Och det kan man väl käbbla om, semantiskt, men min kropp känner skillnaden. Och du ska absolut inte lyssna till den där rösten.

En studie som handlade om kvinnor som går på diet så hittade man något man kallar för ”what the hell”-effekten. Det visade sig att kvinnor som inte gick på diet, åt färre kakor de blev bjudna på, om de tidigare hade ätit vad de trodde var en extra stor pizza slice. Men kvinnor som gick på diet under tiden för experiementet, åt fler kakor om de trodde att de ätit en extra stor pizza slice (alla pizzabitar som deltagarna fick var egentligen lika stora, men man manipulerade så att försökspersonen skulle tro att de fick en större bit än andra). ”What the hell”-effekten är när man får känslan av att: fan, jag har ändå misslyckats idag så jag kan lika gärna passa på att äta de här kakorna!

Den puritanska rösten orsakar sådana effekter! Varje dag är en dag att inte röka, och skulle man ändå råka eller vilja göra det så fine. Det betyder inte att du ”börjat röka” igen. Allt är inte svart eller vitt, allt eller inget. Att röka två cigaretter om dagen är bättre än att röka 20. Att röka några gånger om året är bättre än att röka varje dag. Det finns ett ordstäv, ”låt inte det bästa bli det godas fiende”, som man kan ta till sitt hjärta här tycker jag. Det är vad mindful smoking handlar om.

Tagged with:
 

Du har säkert sett snacket om att Facebook och andra sociala media ”stjäl” si och så många timmar arbetstid.

Jason Fried från 37 signals snackar i ett TED talk om ”Why work doesn’t happen at work”. I tio år har han frågat människor om vart de tar vägen när de verkligen behöver få saker gjorda, och nästan ingen svarar ”kontoret”. Utan det är kanske i duschen, i pendlingen, köket, verandan, tidigt på morgonen… Gemensamt är att det inte är på jobbet. Vad är det för speciellt med jobbet som gör att folk inte får jobb gjort där? Jason menar att det är managers & meetings. Facebook kan man åtminstone själv välja när man ska titta på och inte, men chefer och möten är avbrott man inte kan skydda sig mot.

Jag gillar hans liknelse av arbete med sömn. Sömn kan inte delas upp i små snuttar, det blir kvalitativt annorlunda. Det tar en viss tid att komma ner i den viktiga djupsömnen och om du blir väckt så börjar sömncykeln om. Arbete för många som vanligtvis befinner sig på kontor, eller jobbar kreativt, är likartat. Man behöver stora block av ostörd tid för att kunna koncentrera sig på den nivå där det bästa arbetet händer. Paul Graham förklarar det bra i en artikel om ”the maker’s schedule” som han kontrasterar mot ”manager’s schedule”. För chefen, som mest har möten hela dagen, är ett möte mitt på förmiddagen bara ett möte bland andra medan det för en person på ”maker’s time” (i hans artikel rör det programmerare men de är givetvis inte de enda som behöver tänka på jobbet) kan förstöra hela förmiddagen eftersom det splittrar tiden. En undersökning på kunskapsarbetare fann även att det tog i genomsnitt dryga 23 minuter att återgå till en uppgift som man blivit avbruten från (men då kanske man hann slutföra något annat under tiden, det är möjligt).

Jag vet inte om jag skulle gå som långt som Jason Fried här nedan och vilja förbjuda möten, men föreslår istället att inga möten är obligatoriska. Nackdelen med att ha ”managers” är att de har makten att tvinga folk till sina möten, oavsett om de är relevanta för människor eller ej. I mitt jobb som konsult tidigare hände det, i vissa uppdrag, att man i princip tvingades sitta på möten i timmar där biten som över huvud taget rörde mig hade avklarats på 2 minuter. Man kan mena att det är bra för folk att veta vad de andra håller på med också, och det är sant, men ungefär alla andra sätt att informera sig om detta lär vara bättre än långa, tråkiga möten.

Ingen borde kunna tvinga andra att närvara på ett möte!

Tagged with: