Det här inlägget skrev jag ursprungligen för min nya sajt basaar.se där jag försöker samla tankarna kring specifikt de här grejerna och hur det relaterar till organisation.

En smart grupp är inte en grupp av smarta individer, nödvändigtvis. Det som avgör om gruppen blir smart är hur de arbetar tillsammans. Det rapporterar ett gäng forskare i en artikel i Science nyligen.

De designade experiment för att se om de kunde få fram gruppers motsvarighet till g-faktorn, eller generell begåvning för individer. De hittade vad de menar är en sådan, och kallar den för c-faktorn, c för collective intelligence. I en studie lät de 40 grupper om tre personer lösa en rad olika problem: lösa visuella problem, brainstorma, göra kollektiva moraliska beslut och förhandla kring begränsade resurser.

Både i denna och en liknande studie visade sig c samvariera tydligt med skillnaden i prestation mellan grupperna, medan varken individernas medelintelligens, eller maxintelligens, i varje grupp inte hade någon egen ”förklaringskraft”. När personerna fick lösa problem på egen hand, hade individens intelligens stor betydelse för skillnaden i resultat. Medel- och maxintelligens hade dock ett litet samband med c, så helt förslösat med intelligens är det inte.

Mångfald är nyckel

Intressantast är vad de fann som verkade ha betydelse för c. Det var varken gruppsammanhållning eller motivation, som man hade kunnat tro. De gruppegenskaper som samvarierade med c var istället:

  1. medelvärdet för social sensitivity – social känslighet eller mottaglighet – i gruppen (mätt med ett ”läs känslorna i de här ögonen”-test)
  2. huruvida någon pratade mycket mer än de andra. Grupper dominerade av en person presterade sämre.
  3. andelen kvinnor i gruppen. Högre andel kvinnor i gruppen gav bättre resultat. Detta tror de medieras av social sensitivity, där kvinnor generellt låg högre.

Att fördela samtalstiden ungefär lika verkar innebära att man drar nytta av gruppens mångfald. Tre hjärnor, som visat sig många gånger, är mycket bättre än en. Det tror jag är nyckeln i det här, att få med sig all kunskap och hjärnkraft till bordet. Social känslighet eller mottaglighet blir viktigt för att få till denna jämnare fördelning av medverkan. Att känna av när andra vill prata, och när man själv borde bidra, gör förstås att det går smidigare att samarbeta. Alla blir hörda och man får fler idéer, fler infallsvinklar, fler möjligheter till ”aha!”-ögonblick. Om en persons föreställningsvärld dominerar allt finns ingen poäng med fler gruppmedlemmar.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen på det här området och se vad som framkommer om fler försöker replikera deras resultat, eller med varianter på designen. Det positiva om det stämmer är att det antagligen är lättare att höja en grupps intelligens, än individers. Se till exempel hur mycket grupperna förbättrade sina resultat i marshmallowutmaningen, när de väl visste hur de skulle bete sig.

Tagged with:
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>