I DN idag skriver en grupp hjärnforskare från KI, bl.a. Martin Ingvar, om oron för att ”ungdomar” spelar våldsamma tv-spel i flera timmar; ”Dataspelsvåld minskar ungas förmåga till empati”

Poängen verkar vara att det inte är ”moralistiskt” att hävda att spelandet av våldsamma spel leder till våldsamt beteende, utan att detta är en tes som stöds av hjärn- och pyskologisk forskning.

Gör det? Well, Ingvar m.fl. hänvisar bara specifikt till en artikel, vilket kanske inte är konstigt med tanke på att det är ett debattinlägg i DN och inte i en peer reviewed skrift. Artikeln i fråga är en metaanalys från tidigare i år av Anderson et al. En metaanalys är när man försöker samla in så många artiklar som möjligt i ett fält för att räkna om statistiska analyser på hela materialet. Man kan även ha med icke-publicerade data, konferenspapper etc. för att helt enkelt försöka få med ALLT inom ett fält. Anledningen är att du generellt har lättare att bli publicerad om du har statistiskt signifikanta resultat. I poolen publicerade artiklar kommer det att finnas en bias för artiklar som hittat en signifikant effekt, jämfört sådana som inte hittat effekt. Det är en kritik mot Anderson et al som jag kommer återkomma till.

I DN-artikeln stöder sig forskarna på tre ben. För det första att impulskontroll etableras i barn- och ungdomsåren. Tillvänjning vid våld och avtrubbning leder till ökade aggressiva beteenden i konflikter. Så långt allt väl, men sen gäller det själva kopplingen: de menar att det finns risk att kontrollsystemen inte utvecklas ordentligt hos ungdomar som spelar våldsamma tv-spel. De menar också att avtrubbningseffekten förstärks eftersom man belönas för våld i våldsamma tv-spel. Förstärks jämfört med vad? Johanna Nylander har helt rätt i sitt bloggsvar på artikeln om att vi inte kan bortse från kontexten. De barn som ev. blir våldsamma och spelar våldsamma tv-spel, vad befinner de sig i för situation? Vad hade de gjort om de inte spelade tv-spel, och hade det varit bättre? Jag insinuerar inget svar bakom mina frågor, men menar att det är en nödvändig kontext som tv-spelandet måste ses i. Man kan ju till exempel tänka sig att de barn som spelar våldsamma tv-spel har föräldrar som, av olika skäl, bryr sig mindre vad barnen pysslar med.

Det andra benet handlar om empatisystemet i hjärnan. Empati är en broms mot våld. Gott så, men sedan menar man att kontinuerligt spelande av våldsamma tv-spel motverkar utvecklingen av empati hos unga. Här får man anta att de lutar sig på Andersons metaanalys eftersom det är den enda som nämns – men i den konstaterar författarna att ”there are no long-duration experimental desensitization studies of violent video game effects”. I metaanalysen från i år har de med en experimentell studie där empati/avtrubbning undersöks i relation till tv-spelsvåld (men då på kort sikt alltså). Den visade förvisso på en effekt.

Till sist nämner de utvecklandet av moraliska resonemang, och att de påverkas av exponering för olika moralsystem under uppväxten. Risken blir därför störst för barn med begränsat socialt nätverk. Givet att våldsamma tv-spel har den här våldsfrämjande effekten förstår man lätt att det är vissa barn som är mer känsliga för det än andra. Forskarna lyfter fram kontexten här, och nämner även ADHD och borderline som exempel på situationer där unga redan har nedsatt impulskontroll.

Inget av detta är jag kritisk mot i sak, men hela kopplingen till datorspel bygger ju på huruvida våldsamma datorspel har en avtrubbande effekt, gör unga mindre empatiska och mer våldsamma. Forskarna från KI skriver om mekanismerna för hur en koppling våldsamma spel -> våld kan fungera, men relevansen i resonemanget hänger på huruvida våldsamma tv-spel kan visas ha effekterna som påstås.

Jag kan inte svara ”ja” eller ”nej” på den frågan. Anderson et al svarar definitivt ”ja”, men det finns relevant kritik som ställer saker i ett annat läge. En av Andersons kritiker, Cristopher Ferguson, menar att det inte alls är så entydigt som Anderson vill låta påskina. En studie av Anderson & Dill menar författarna själva visar på ett kausalt samband mellan våldsamma spel och våld, men Ferguson menar på att konfidensintervall kring de funna effektstorlekarna korsar noll och därför snarar är ett fynd mot kopplingen spel – våld, än för. En studie av Ferguson m.fl. påvisar ingen effekt av våldsamma spel om man kontrollerar för ”family violence exposure”. Han redogör 2007 för att två metaanalyser hittat små men signifikanta effekter för länken, men att tre metaanalyser inte hittat stöd för länken. I sin egen metaanalys från 2007 finner han ej stöd för länken, däremot verkar våldsamma spel ha positiva effekter på visuospatial förmåga.

Vidare är det svårt med en samlad bild eftersom forskare använder många olika aggressionmått. Vissa studier mäter till exempel aggression framförallt med självrapport om aggressiva tankar. De flesta studier har ett väldigt kort perspektiv, där man spelar i kanske 20 minuter och testar aggressionen direkt eller kort efteråt. De aggressionsmått som i min mening är mer rimliga, till exempel där man spelar ett spel med en (fiktiv, men det vet ej försökspersonen) motståndare som man får ”straffa” med ljud, är ändå i en kontext där man ju har tillåtelse av försöksledaren att bete sig på det aggressiva sättet. Det kan fortfarande vara intressant att det finns studier som visar att de som spelar våldsamma spel visar högre aggression i sådana test, men frågan är hur relevant det är utanför labbet.

Anderson får också kritik för att ha varit biased i sin metaanalys. Han har i och för sig letat på material som inte var publicerat, men den absoluta majoriteten av det materialet kommer från hans egen forskningsgrupp medan han inte efterfrågat material från andra forskare som hade opublicerat material som inte skulle stött tesen. Ferguson menar inte att Anderson avsiktligt undvikit det materialet, men menar på risken för bias i uppletandet av opublicerade studier.

Till sist finns ju också ett mått av face validity här. Vi är många som spelat hela våra liv och aldrig initierat våld i verkliga livet. Uppenbarligen krävs något mer än långvarigt spelande av våldsamma spel, för att skapa en våldsam person. Tv-spelsförsäljningen har ökat år för år medan ungdomsvåldet har gått ner i USA, visar Ferguson & Kilburn.

Samtidigt låter det ju inte orimligt att framförallt barn, alltså de som är för unga för att egentligen få spela de riktigt våldsamma spelen, skulle kunna påverkas negativt av att spela dem. Men det vore oetiskt att göra experiment där 12-åringar ska spela Manhunt, och du kan inte få en renodlad ”tv-spelseffekt” om du gör en slags fältstudie för som sagt, vilka ungdomar är det som väljer och får spela våldsamma tv-spel?

Man undrar lite över fixeringen vid just tv-spelen i sig när det känns som att det mest handlar om föräldraskap. Ungdomar som spelar tv-spel är ute och dricker mindre än ungdomar som inte gör det. Bara det tror jag gör det på det stora hela mer fördelaktigt än skadligt att spela spel. Men jag hävdar inte att ingen skadlig effekt kan finnas, det finns ju en del studier som stödjer den idén, även om det inte är så entydigt som de verkar mena i DN-artikeln. Det är ju också lite ironiskt att det citat som blev rubriken, ”Dataspelsvåld minskar ungas förmåga till empati” – var den tes som hade minst täckning i den hänvisade metaanalysen.

Artiklar:

Anderson et al. (2010) Violent video game effects on aggression, empathy, and prosocial behavior in eastern and western countries: A meta-analytical review. Psychological Bulletin, 136(2), 151-173

Anderson & Dill (2000) Video games and aggressive thoughts, feelings and behavior in the laboratory and in life. Journal of Personality and Social Psychology. 78:772-790.

Ferguson, C. J. (2007) The good, the bad, and the ugly: A meta-analytical review of positive and negative effects of violent video games. Psychiatric Quarterly, 78, 309-316.

Ferguson, C .J. et al (2008). Violent video games and aggression: Causal relationship or byproduct of family violence and intrinsic violence motivation? Criminal Justice and Behavior, 35, 311-332.

Ferguson, C. J., & Kilburn, J. (2010) Much ado about nothing: The misestimation and overinterpretation of violent video game effects in eastern and western nation: Comment on Anderson et al (2010) Psychological Bulletin, 136(2), 174-178.

Den nyfikne kan följa Fergusons forskning på hans hemsida.

Tagged with:
 

5 Responses to Blir unga våldsamma av våldsamma tv-spel?

  1. Hmmm skriver:

    Hjälp! de unga blir demoniserade av Jass, nej vänta, Hårdrock är det, nej vänta Serietidningar gör barn våldsamma, nej! det är ju videovåldet!!

    Ser vi ett mönster här?

  2. Anders Nordström skriver:

    Hej Gisela,
    Det du missat i din analys är att det finns sa: 5 nya studier som studerat longitudinella effekter av våldsamma dataspel. Alla ser att det finns signifikant ökad förekomst av aggressivt beteende (observerbart av föräldrar/lärare eller skattat) ju våldsammare spel man spelar. Detta gäller både om man tidigare varit våldsam eller ej. Varför tar du inte upp dessa mycket viktiga studier? Även om Anderson är involverad i en del har han inte gjort allt! Longitudinella studier är de som starkast visar på ett samband och man har faktiskt mätt beteende, inte någon kvasivariabler. Om du inte läst dessa rekommederar jag dem varmt!
    Hälsningar
    Anders N

    REF:
    Anderson et al. (Longitudinal Effects of Violent Video Games on Aggression in Japan and the) Pediatrics 2008

    Möller et al Exposure to Violent Video Games and Aggression
    in German Adolescents: A Longitudinal Analysis. Aggressive Behavior 2009

    Slater et al Violent Media Content and Aggressiveness in Adolescents : A Downward Spiral Model Aggressive Behavior 2009

  3. […] Säkert får vissa nervösa ryckningar när de inser att han tillhör de ”unga” som spelar väldigt våldsamma datorspel. Tyvärr ger jag inte mycket för den här undersökningen – däremot förståeligt att den får sån uppmärksamhet. Läs Nylanders postning istället: bättre och mer balanserad och visar att forskarna själva har en egen agenda. Än en gång bevisas att forskning inom humaniora lätt handlar om att söka efter det man vill finna. Mindspark har på samma sätt gjort en mer trovärdig genomlysning. […]

  4. […] om spelvåld”, och de tar upp framförallt Ferguson samt Ferguson & Kilburn som jag också redogjorde för […]

  5. […] pass skakigt att det hela närmade sig dumlarmsnivån, vilket har påpekats av flera (till exemepl här och här). Den stora stötestenen för larm kring dataspel är att om de verkligen var så farliga […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>