Alla som läst lite organisationsteori någon gång känner säkert igen liknelsen. Organisationer liknas vid maskiner, organismer eller annat. Det är i sig tycker jag en signal på att organisation är komplext. Om vi enkelt kunde beskriva vad organisationer är och gör genom att beskriva de olika delarna i det skulle vi inte behöva likna det vid någonting annat. Ibland kan man använda liknelser som en pedagogisk poäng för att gå vidare till att förklara hur det egentligen fungerar så småningom. Men organisationsteori verkar fullständigt genomsyrat av liknelsen.
Organisationen som öppet system
Den litteratur vi har till kursen i förändringsprocesser utgår mycket från förståelsen av organisationer som öppna system, eller som “organismer”. Öppna system har utbyte med sin omgivning, input – throughput – output. Det krävs en aktiv ansträngning för att bibehålla organiseringen, som annars tenderar att söndervittra. Man kan säga att för att uppnå negativ entropi – organisering – krävs en tillförsel av energi.
När organisationsförändringar planeras så är det ofta en linjär process. Först gör vi fas 1, sen fas 2 och sist fas 3. Implementeringen är oftast rörigare, spretigare. Oväntade saker dyker upp, folk gör på sitt eget sätt istället för enligt planen eller motarbetar förändringen.
Verkligheten är sällan linjär
Min erfarenhet är också att planen är väldigt mycket en pappersprodukt och alla vet det. Därmed inte sagt att man borde köra helt utan plan eller att den är värdelös, inte alls. Men den är väldigt ungefärlig. I verkligheten flyter faserna in i varandra och överlappar, hjälper och stör varandra. Ibland byter man namn på någon arbetsuppgift så att den ska förefalla ligga snyggare i fas med planen än den gör. Min uppfattning är som sagt att alla vet det här så det är inte som att jag “genomskådat” någonting speciellt. Eftersom alla vet hur det egentligen går till så är det kanske inga problem? Ändå är det någonting med det här som stör mig. Man lägger en mall över verkligheten som vore den linjär och maskinell, sen får folket skarva så det blir nåt av det ändå. Kanske det skulle vara mer effektivt att anta ett systemperspektiv från början?
Fördelar med systemperspektiv
En av fördelarna med systemperspektivet är att det helt enkelt speglar verkligheten bättre när det kommer till, till exempel, möjligheterna till kontroll. Biologiska system styrs inte av yttre omständigheter. De reagerar på dem, vissa av dem, men som Fritjof Capra skriver: the environment only triggers the structural changes, it does not specify or direct them. Du kan leda en häst till vatten men du kan inte tvinga honom att dricka.
Människor är inget undantag. Bilden jag som tonåring och sedermera student fått av organisation, arbetsliv, ledarskap var något helt annat (och mycket mer linjärt) än den verklighet som mötte. Jag antar att jag helt enkelt finner det lite förvirrande varför man klamrar sig fast vid den bilden när det är uppenbart att den inte är sann, eller åtminstone, en modell som inte bidrar till förståelse av verkligheten.
Så känner jag nu i början av kursen, kanske uppenbarar sig någonting nytt och blir “självklart” innan kursen är slut.
Jag tror att det handlar om människans starka önskan om att kunna styra verkligheten, vilket vi givetvis i mångt och mycket inte kan, iaf inte förändring, det är något om pågår kontinuerligt och tar de mest oväntade vägar.
. . det enda vi kan vara säkra på är att allt förändras . . . Jag tror vi har svårt för den insikten och håller därför krampaktigt i våra kartor både som individer och organisationer. Nog skulle man tjäna mer på att våga se verkligheten som den är! Och fråga oss varför vi gör som vi gör. Ytterst retsamt att allt inte går att mäta, utvärdera och sen göra rätt. That´s life 
Det uttrycktes väldigt väl på säsongens första avsnitt av Grey´s (av alla ställen
Keep up the good work!
De flesta håller nog med dig. Jag upplever att det går en trend i att förhålla sig holistiskt till det mesta numera. Inte minst inom sjukvården som präglas av att tänka i systemperspektiv när det kommer till olyckor och tillbud. Ett resultat av forskning som pekar på att olyckor inte går att backtrackas till en enskild källa (individ, pryl, regelverk..). Olyckor måste ses som ett resultat av ett dåligt system, där de enskilda modulerna kanske fungerar super medan utfallet av interaktionerna suger. Men blame the system måste ändå ses som en kontroversiell fråga som inte har något enkelt svar. Individer, trots sitt variabla beteende, måste i någon mån stå till svars för sina handlingar. Frågan är bara vart gränsen går, och vem som är bättre än någon annan på att bestämma den. Men världen fungerar mer icke-linjärt än linjärt, så linjära modeller kan nog i många lägen slopas till fördel för de systemiska. De har kommit för att stanna.
det är intressant det du säger om vården. inom IT & organisationsförändringar där jag själv varit verksam upplever jag inte att man har inkorporerat systemtänk i sin retorik även om jag upplever att det är som du säger att de flesta ”håller med” om att verkligheten är mer komplicerad än pappersplaner. men min tanke är att det kanske är enklare och bättre att ha mer systemtänk för att lyckas med planerade förändringar. men det svåra ligger alltid i genomförandet, inte i att applicera någon tankemodell, förstås.