Nedan följer fortsättningen på referat av artikeln Some Effects of Proportions on Group Life: Skewed Sex Ratios and Responses to Token Women av Rosabeth Moss Kanter, American Journal of Sociology.

Låt oss sammanfatta artikeln och blicka framåt.

Tokens erfar en rad olika ”handikapp” i en arbetssituation. Risken för social isolation betyder att de kan exkluderas från sammanhang där viktiga lärdomar görs, och hindrar dem från tillfällen att verkligen visa framfötterna i organisationen. Synligheten och att betraktas som symbol för sin kategori är tryck som gör det ”farligare” för tokens att göra fel så deras handlingsutrymme beskärs.

Som svar på situation är det vanligt att tokenpersonen under- eller överpresterar. Därtill behöver tokenpersonen ofta förvränga delar av sin personlighet på grund av begränsande roller.

Dessa konsekvenser av tokenstatus kan orsaka en hel del personlig stress för personen, som måste anstränga sig mer för att upprätthålla en tillfredsställande relation till jobbet. De ofta rent motsägelsefulla krav som ställs på tokenpersonen kan förstärka bestraffande självbilder och att aktivt vända sig emot sin kategori kan bidra till självhat.

Det vi kan lära oss av Kanters studie är att flera fenomen som ofta beskrivs som könsrelaterade men som inte har kunnat replikeras under alla förhållanden, egentligen bättre förklaras som svar på tokenism, det vill säga reaktioner på situationella tryck snarare än könsskillnader.

Exempel på detta är ”rädsla att lyckas”, mindre risktagande, och blygsamhet.

Gäller det bara kvinnor?

Nej. I en studie från 1949 fann Howe och Widick att fabriker med en liten andel svart personal hade fler ”racial clashes” medan fabriker där de utgjorde en stor del hade goda ”race relations” [ordet ”rasrelationer” känns tveksamt att skriva, så jag vet inte hur man ska översätta detta.]

Studier på manliga sjuksköterskor har också visat effekter av tokenism. Att vara en token betyder inte nödvändigtvis att man alltid nedvärderas, dock att man görs & ses annorlunda.

Att vara två är inte alltid bättre än att vara ensam heller, även i små grupper. Vanliga strategier för att ”krossa” en allians av två tokenkvinnor var att jämföra dem med varandra, till exempel att mena att en är ”lyckad” och den andra ”misslyckad”. Den ”lyckade” kvinnan var lättad att bli accepterad och berömd, och såg att det skulle vara dåligt för henne att associeras med den ”misslyckade” kvinnan och delade inte med sig av någon kunskap till henne och undanhöll kritik som hade hjälpt henne i sitt jobb. Den utmålat ”misslyckade” kvinnan lämnade snart organisationen.

I ett annat fall sågs de enda två kvinnorna i en arbetsgrupp som en dyad som ”hade varandra” och därför brydde sig ingen om att försöka inkludera dem. De båda kvinnorna reagerade på sammanklumpningen genom att förstärka skillnader dem emellan och blev extremt konkurrerande. På så sätt kan situationsfaktorer och majoritetstryck producera vad som ser ut som fördomsfulla reaktioner kvinnor emellan.

Slut referat.

Vad gör man då?

Ja, det finns ju lite olika sätt att se på det som framkom i artikeln. Jag tycker inte att man ska underskatta ”jaha, så jag är inte galen”-faktorn av att finna förklaringsmodeller till sådant man kanske varit med om. Det kan vara väldigt förvirrande och osäkerhetsskapande när det som ter sig uppenbart sant förnekas av nästan alla runt omkring dig, när folk påstår något om världen eller dig själv som du vet, eller trodde att du visste, inte var sant. Om du känner dig verkligt förolämpad men förolämparen menar att du reagerar FEL och det egentligen var en komplimang. Till exempel.

Mer konkret kan jag tycka att en lärdom är kring att kunna välja att inte låta sig ”söndras och härskas” med de metoder som ofta används mot tokenpersoner för att undvika att de skapar en motkultur. Att inte spela med i lojalitetsprövningar, att inte dissa andra tokens för att de använder andra strategier är ju sätt att göra både vad man kanske nu känner är det rätta, och solidariska, men det finns förstås ingen garanti för att det ”funkar” eller gör något bättre. Förutom känslan av att ha gjort rätt förstås. Men man ska då minnas att även om motstånd har sitt pris så har att spela med också det. Det är orättvist, men med korten på borden kan man åtminstone göra ett mer informerat val. Man kan förstås också välja att söka sig bort från sammanhanget där man är token, till något annat sammanhang.

Här tror jag det jag skrev om i Del 0, att spelande tjejer kanske är mindre isolerade från varandra idag, är toppen. Det är en väg från ”skewed” till ”tilted”, ett sätt att bli så många som syns att de som syns inte är tokens längre. Det blir lite mer mänskligt då.

Läs andra delar i serien:
Del 0: Kvinnor, spel och cirkeldebatt.
Del 1: På scenen – att representera ett kön.
Del 2: En riktig gamer – vems sida är du på?
Del 3: Maskot eller järnlady? Om begränsande roller för minoritetspersoner.
Del 4: Sammanfattning, och vad gör man?

Läs Rosabeth Moss Kanters artikel i original, eller besök hennes blogg, eller följ henne på twitter eller facebook!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tagged with:
 

5 Responses to Del 4: Sammanfattning, och vad gör man?

  1. Teresa Axner skriver:

    Det är lurigt det där med att respektera andras strategier. Det är ju mer än en gång som jag befunnit mig i ett samtal med en annan kvinna och inser att det i princip är omöjligt att ta upp de här sakerna utan att också såga hela hennes självbild – vilket inte direkt känns som systerskap i handling om man säger så. Det blir särskilt svårt med ”jag är inte som andra tjejer”-tjejer.

  2. giselaj skriver:

    Ja, inte är det lätt. Men det jag menar är nog att man kanske ska tänka efter innan man offentligt t.ex. sågar en annan tjejs maskotstrategi för att man själv tycker att iron maiden är the way to go, eller som vissa gjort, dissa eller kommentera lite surt över att andra kvinnor kritiserar (eller ”gnäller” som de vill kalla det) saker där man själv tycker att bästa strategin är att hålla käften och jobba på. Alltså det är skillnad att ta upp det personligen med den människan, eller att kritisera offentligt för att hon sabbar ”bilden av tjejer”. Men man får väl använda sitt omdöme helt enkelt, från fall till fall. Jag tror man har bättre precision i sitt omdöme om man känner till saker som privilegium, tokenism & intersektionalitet än om man aldrig tänkt på det.

  3. Tommy Preger skriver:

    Tack för all intressant läsning! Borde det inte göras ett feministiskt RPG med mamma, förförerska, maskot och järnjungfru som karaktärsklasser? =)

  4. […] Jönssons serie bloggposter är väl värd att läsas: Del 0: Kvinnor, spel och cirkeldebatt Del 1: På scenen – att representera kön Del 2: En riktig gamer – vems sida är du på? Del 3: Maskot eller järnlady? Om begränsade roller för minoritetspersoner Del 4: Sammanfattning, och vad gör man? […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>