Borde kvinnor skryta mer?

Idag läste jag en bloggpost av Clay Shirky som han kallade ”A rant about women” som i huvudsak gick ut på att kvinnor borde ta för sig mer, och ta risken att vara ”self-aggrandizing jerks” som män oftare gör.

Jag upplever tonen i Shirkys text som välmenande, men han utgår samtidigt ifrån att kvinnor är irrationella och inte förstår vad som är bäst för oss, att vi inte agerar i vårt eget självintresse (i en kommentar senare tonar han ner detta mer, så han kanske inte tycker så egentligen). Det är en ganska vanlig åsikt, att om kvinnor vill ha samma lön och samma möjligheter som män, så borde kvinnor bete sig mer som män för då skulle de uppleva samma saker som män gör (bra och dåliga). Men det är inte så enkelt. Och det är inte så.

När det gäller saker som varför kvinnor inte ”tar för sig” (för det gör vi, generellt, inte) på samma sätt som män när det gäller att tala om sin egen förträfflighet eller begära högre lön så är varken gener eller patriarkal hjärntvätt av kvinnor den rimligaste förklaringen. Tvärtom är beteendet ett ganska rimligt svar, utifrån kvinnors erfarenheter.

a new set of experiments by Babcock and Hannah Riley Bowles, who studies the psychology of organizations at Harvard’s Kennedy School of Government, /…/ found that men and women get very different responses when they initiate negotiations. Although it may well be true that women often hurt themselves by not trying to negotiate, this study found that women’s reluctance was based on an entirely reasonable and accurate view of how they were likely to be treated if they did. Both men and women were more likely to subtly penalize women who asked for more — the perception was that women who asked for more were ”less nice”.

”What we found across all the studies is men were always less willing to work with a woman who had attempted to negotiate than with a woman who did not,” Bowles said. ”They always preferred to work with a woman who stayed mum. But it made no difference to the men whether a guy had chosen to negotiate or not.”

En kvinna som löneförhandlar gör här alltså inte samma sak som en man som löneförhandlar. Hon gör något dubbelt så riskfyllt. Den här forskningsgruppen har också kommit fram till att det ändå lönar sig bättre att löneförhandla än att inte göra det (men det lönar sig alltså inte lika mycket för kvinnor som för män).

Generellt bör man vara försiktig med att säga åt kvinnor hur man ska bete sig i tron att mäns erfarenheter kastar ljus på ”vad som funkar” och inte även för kvinnor. Vi måste inse att kvinnors beteenden oftast är rationella, och varje kvinna har sina strategier för att ta sig fram över vad som ofta är minerad mark. Det känns inte meningsfullt att fördöma andra kvinnor för att de ”försöker vara män” eller ”spelar på sin sexighet” – båda är ofta rationella svar på komplicerade sociala situationer. Bättre då att försöka komma på vad som kan funka för en själv samtidigt som vi, både män och kvinnor, håller oss medvetna om de skilda förutsättningarna och inte spelar in i dem själv, jämtemot andra.

Jag tycker Bowles & Babcocks forskning är fantastisk på så vis att den både tydliggör de skillnader som finns, och pekar ut en framkomlig väg för den som inte kan vänta på revolutionen.

Källor: Citatet kommer från den här artikeln i Washington post. Forskningen kan du läsa om här i artikeln Social incentives for gender differences in the propensity to initiate negotiations: Sometimes it does hurt to ask, eller på forskarnas hemsida för boken Women don’t ask.

Läs även andra bloggares åsikter om löneförhandling, jämställdhet, feminism, shirky, bowles, babcock, forskning, psykologi

Länkat till Intressant!