Att bryta vanor kan vara otroligt svårt. Det är ibland som om man har två olika viljor inom sig, en som vill bryta vanan och en som bara ”nah, inte egentligen”.

När det gäller att skjuta upp saker är det lätt att intala sig att man kommer att ha större lust att göra det där jobbiga i morgon. Det fiffiga vi då kan göra för att bygga en självmedvetenhet om vad vi egentligen gör och säger till oss själva, är att helt enkelt empiriskt undersöka om det stämmer. Dr William Knaus föreslår i en intervju i podcasten iProcrastinate att man varje gång man skjuter upp någonting tills i morgon, göra en notering om det. Dagen efter kan du enkelt kontrollera om det känns som att det var ett riktigt beslut. Risken är stor att du inte alls känner dig mer motiverad utan bara mer stressad.

Genom att göra det väldigt tydligt för sig själv och reflektera över det kan en större vilja växa fram, att ta tag i saker direkt istället för sen. Det blir svårare att tänka att man ”nog” är mer sugen dagen efter om man gjort ett litet experiment som visat att det i 9 fall av 10 inte är så.

Generellt är jag en varm förespråkare av att intellektualisera sina problem och försöka se sig själv utifrån. Då kan man samtidigt vara snäll mot sig själv och ändå få ett nyttigt perspektiv på saker och ting. För oss som inte alltid tycker det är så lätt att ”just do it!”. Men för att tala förnuft med någon måste man förstå varför personen gör som den gör, och vilka argument som kommer att fungera på den personen. Även om personen är du själv. Att närma sig förändring genom att börja med att observera sitt eget beteende, utan krav på förändring och utan skuldbeläggning, fungerar enligt min erfarenhet mycket bättre för att finna den där genuina förändringsviljan än att försöka motivera sig med ”man borde inte…”

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, nya vanor, prokrastinera, prokrastinering