Julius Axelrod demonstrated in 1948 that aceta...
Image via Wikipedia

Så länge jag kan minnas har jag alltid fått stort beröm för hur duktig och smart tjej jag var. Mina föräldrar har aldrig låtit mig tvivla på att jag kan bli och göra precis vad som helst, att jag kan lyckas med allt jag tar mig för. Jag har suttit på många många utvecklingssamtal med lärare, tillbakalutad och låtit alla ”stor potential” och ”bland våra bästa elever” skölja över mig.

Så här har det alltid varit, och ja, får man höra någonting tillräckligt ofta, under tillräckligt lång tid, av tillräckligt många personer så blir det en sanning. Jag är bra, helt enkelt.

Nu skulle jag kunna nöja mig med att berätta det, hur bra jag är. Men till saken hör att det dröjde inte länge för mig att inse att jag blev minst lika prisad när jag gjorde mitt bästa, som när jag faktsikt inte gjorde någonting alls. Det här gjorde mig lat. Varför skall jag paddla på som en idiot när jag likväl kan glida förbi på ett bananskal, och fortfarande ligga på topp? Nu vet jag varför.

Den här terminen började jag studera på högskolan, och jag har fått ett iskallt uppvaknande att den här bananglidarfärden är över. Oh boy, är den över. Aldrig tidigare har jag känt mig så ytterligt blåst! Har jag missat en årskurs på något vis? Hur kan de allt det här? Vad har jag gått på för skolor egentligen?

Man skall inte jämföra sig med andra, bara sig själv” är en fras som figurerat flitigt i klassrummen. Detta sägs dock bara till de som fått dåliga resultat, själv fick jag höra ”Var inte så hård mot dig själv, du hade ju bättre poäng än många andra”. Ung och naiv som jag var tolkade jag denna attityd som att det bara är befogat att sikta högre om man har ett dåligt utgångsläge. Så medan andra fick lära sig att jobba hårdare för det de ville ha (i det här fallet bättre betyg), fick jag lära mig att nöja mig med det jag givits.

”Att de bara vågar!” tänker jag. Hur vågar de berömma min lösa prestation, som inte är värt skit när det väl kommer till kritan visar det sig. I högskolans verklighet finns inga genvägar att gå, på högskolan är nämligen alla smarta.

Nog är jag oerhört tacksam över att jag hela mitt liv fått höra att jag är bra, när det finns så många som aldrig fått någon uppskattning i deras barndom, men det jag sörjer är att jag aldrig fått lära mig hur man blir bättre! För nu har jag kommit till en punkt då det inte räcker med potential, nu är jag tvungen att prestera och jag är inte säker på att jag vet hur.

Om det så är det enda jag lärt mig av värde under min tidigare skoltid, så är det att komma ihåg att berömma mina framtida barn för ansträngning och utveckling, inte bara resultat. Det kommer alltid finnas de som har både bättre och sämre resultat, men att kunna jobba hårt och utvecklas, ja det är verkligt smart.

Ulrika Jönsson läser på Jönköpings tekniska högskola och bloggar till vardags på ulrjon.wordpress.com


Reblog this post [with Zemanta]
Tagged with:
 

6 Responses to Gästblogg: Att inse att jag är smart är det dummaste jag gjort

  1. Tommy Rydling skriver:

    Spännande att läsa dina tankar om detta! Påminner kanske en smula om hur det kändes när jag pluggade på universitetet. En grundskola av bananskaleri gjorde att det blev ganska knepigt med allt tentaplugg plötsligt. Hoppas allt går bra med utbildningen, även om kämpandet kanske känns nytt!

  2. Andie skriver:

    Intressant läsning på samma tema, det var mycket som klickade för mig när jag läste den här långa men väldigt intressanta artikeln om barn och beröm:

    http://nymag.com/news/features/27840/

  3. gisela skriver:

    Andie > Ja, Carol Dweck har ”svar” på nästan allting som Ullis tar upp. Det kan vara en av de viktigaste texter jag läst, när det gäller barnuppfostran och sånt. Det blir intressant också när man kopplar ihop det med det jag skrev om i förrförra inlägget, belöningssystem på jobbet och hur de relaterar till prestation.

    Mer om att förvalta sina begåvningar kommer framöver! :)

  4. ulrika skriver:

    Tommy – Tack så mycket :) Man känner ju hur det släpper lite mer för varje vecka och att styra upp ett effektivt pluggschema känns lite mer naturligt för var gång. Det är ju skönt att inget är hugget i sten menar jag!

    Andie – Tack för lästipset! Det var en jättebra (och lång!) artikel, som satt klockrent tyckte jag. Precis som Gisela påpekar också så bekräftar den ju allting jag funderade ikring.

  5. Tommy Rydling skriver:

    Spännande att läsa dina tankar om detta! Påminner kanske en smula om hur det kändes när jag pluggade på universitetet. En grundskola av bananskaleri gjorde att det blev ganska knepigt med allt tentaplugg plötsligt. Hoppas allt går bra med utbildningen, även om kämpandet kanske känns nytt!

  6. Martin Bjerver skriver:

    Jag tror ett problem är att vår grundskola är totalt oanpassad för högpresterande barn. Jag vet inte om det är jantelagen som sätter stopp men om någon nämner ordet ”elitklasser” så blir det ju livat direkt. Som det är nu så skulle jag påstå att det första jag lärde mig i grundskolan var att maskera min talanger precis så mycket att jag inte skulle sticka ut och därmed riskera att bli ett mobboffer. Det är den otäcka sanningen. Att börja på högskolan blev då en otrolig lättnad faktiskt, plötsligt omgavs man av folk som var minst lika duktiga, och man tilläts prestera precis så mycket som man bara kunde. För första gången *betydde* det något att vara smart!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>