I Aftonbladet har Katrine Kielos gjort en väldigt intressant intervju med Jamie Bartlett, chef för forskningsprogrammet om våld och extremism vid brittiska tankesmedjan Demos. Jag vill uppmärksamma den här för dess tydliga koppling till psykologi!

(och en annan intressant aside: I en studie som läggs fram i höst rapporterar Demos att de åtgärder som regeringar framförallt gjort, inte fungerar. Det är ”security theater” mer än någonting annat, det som fungerar är: mer tolerans, mer demokrati.)

Bartlett berättar om betydelsen av konspirationsteorier för att radikalisera extremister. Att anse sig utsatt för en konspiration kan ”knuffa instabila individer i en alltmer våldsam riktning.” I pamfletten ”The power of unreason” undersöks konspirationsteoriers roll i ett flertal extremiströrelser.

”It is argued that conspiracy theories are a ‘radicalising multiplier’, which feed back into the ideologies, internal dynamics and psychological processes of extremist groups in three ways. Firstly, they create demonologies of ‘the enemy’ that the group defines itself against. Secondly, they delegitimise voices of dissent and moderation. And thirdly, they encourage a group or individuals to turn to violence, because it acts as rhetorical devices to portray violence as necessary to ‘awaken’ the people from their acquiescent slumber.”

Värdet av kritiskt tänkande och skepticism har sällan känts viktigare! Alltså: jag tror fortfarande att politik/sociala förhållanden har störst betydelse eftersom de ger sådana här grogrund, att man över huvud taget börjar ”leta förklaringar” (till vad? till sådant man känner är fel, att man känner sig orättvist behandlad på något vis). Men att bryta det klibbiga nätet av paranoida vanföreställningar är vikigt, och kan kanske göra skillnaden mellan att bli radikaliserad och istället finna en mer rimlig analys av sociala orättvisor, en mer förankrad i verkligheten.

I början av bloggens liv skrev jag om ett klassiskt experiment av Salomon Asch, som visade hur stark viljan att vara konform med gruppen kan göra att folk litar mer på gruppen än sina egna ögon (vilket, i och för sig, som princip inte BEHÖVER vara fel), när de skulle bedöma vilket av tre streck som var längst. Han visade också att det räckte med att en enda person i gruppen avvek från gruppen, för att experimentdeltagarna skulle lita på sitt eget omdöme. Den som avvek behövde alltså inte ens ge rätt svar. Det räckte med ett avvikande svar.

Det verkar utnyttjas i kontraterrorismen också:

”Bartlett berättar att amerikanska underrättelse­tjänsten har ägnat sig åt att infiltrera denna typ av nätmiljöer. Man försöker plantera små frön av tvivel. ­Ofta räcker det med ett par avvikande åsikter för att ekokammarens magi ska brytas.”

Så till vida man kan infiltrera, och inte blir sedd som en ”annan” utan en i gruppen, bör man verkligen kunna åstadkomma denna effekt.

För att skydda det öppna och fria samhället behöver vi använda ett brett spektrum av kunskap, och jag tyckte den här artikeln satte ljust på en psykolgisk aspekt av det.

Tagged with:
 

One Response to Psykologins betydelse vid extremism

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>